Vi är hemma igen. De norrländska fälten utanför fönstret glittrar av kvarvarande snö. Annars har våren verkligen övermannat vintern och fyllt skogen intill med fågelkvitter och porlande bäckar. Drabbad av vårrus ger jag mig ut på löparrunda på upptinade grusvägar. Allt är så fint och kärt att jag inte kan göra annat än att springa för att bränna all överskottsenergi.
Kvällen innan hemresan satt vi i en taxi på väg mot hotellet för vår sista natt i La Paz och Bolivia. På radion spelades en låt.
dance the night away
and stay young on the floor
dance the night away
grab somebody
drink a little more
Det är inte varje dag en sampling av låten Lambada med Jennifer Lopez talar direkt till mitt hjärta, men den här gången skedde det. Trafiken utanför bilfönstret masade sig fram, luften full av avgaser och överallt rådde ett sånt myller av försäljning, indianer, hundar och turister. Mångfald, kaos och äventyr in i varenda kapillär. Så enkelt att vara närvarande i nuet. Jag ville stanna längre. Jag var inte mätt.
30 timmars flygresa senare landar vi i Stockholm. Blir mött av mamma och brorsan, ytterligare en flygresa och sen äntligen hemma. Norrländska lugn, solig vår och känslan av att "höra hemma" drabbar oss alla. Jag antar att "Borta bra men hemma bäst" stämmer ändå. På natten drömmer jag om en otrolig dikt som avslutas med orden "En hamnad kärlek som ler ända inne i hjärtat". Lite underligt är det, men träffar ändå precis vad jag känner. Mitt hem en hamn som får mig ett le ända inne i hjärtat.
Men fler resor lär det ju bli i framtiden...
Tack all ni som har läst bloggen. Tack för alla fina kommentarer!
lördag 16 april 2011
fredag 15 april 2011
Intryck
Syrefattiga andetag på fyratusen meters höjd, leenden från öra till öra, plötsligt finns en hel släkt på andra sidan jorden, gator i farlig vinkel, myller av människor, färger överallt, miljoner gatlyktor, tusen hundars skall, inga säkerhetsbälten, betande lamor, gröna bananplantorna skymtar bakom snötäckta berg, eldflugor som dansar i mörkret, syrsor sjunger serenad, doften av kakao, en röd blomma som tittar fram i regnskogens grönska, Titicacasjöns blåa vatten, färsk öring som plaskar i vattnet bredvid, timmar av väntan på mat, mat som oftast är kyckling och 147 liter cola och fanta, sedan örter som är bra för magen, dynamit på gatorna och tårgas mot protester, fyra flyg som tar sin tid och så är vi hemma igen.
måndag 11 april 2011
De tog med dynamit
Det ar var sista dag har. Imorgon kl 6:50 lyfter det forsta av de tre flygplan som ska ta oss tillbaka till Sverige. Det ar kluvna kanslor infor att aka hem. Det ska forstas bli skont att komma hem och traffa nara och kara och fa njuta av varen. Samtidigt ar det sa otroligt skont att resa. Att resa gor mig obekymrad och latt till sinnet, det ar latt att vara har och nu. Och det kanns som om vi har kommit varandra valdigt nara allihop. Det ar fantastiskt att fa dela sa manga upplevelser tillsammans, sa manga fina minnen att tanka tillbaka pa nar vi kommer hem.
Vi ar tillbaka i La Paz efter utflykten till Sucre. Sucre var vackert och lugnt och ett bra stalle att forsoka tillfriskna pa. Vi fick alla en rejal slang av magsjuka och da var det skont att bo pa ett fint hotell med varm dusch och egen toalett. Hotellet var ett gammalt ombyggt kloster som var otroligt vackert med mangder av gamla tavlor med jungfru Maria och gamla mobler. En av de dagar da alla faktiskt var friska vandrade vi en 6,5 km lang inkaled. Det gick nedfor hela vagen sa det var inget problem for barnen, trots att leden gar pa 3000 m. Det var verkligen en fint tur. Vi gick med en guide som fixade med allt. Vi fick matsack och transport och fakta om leden. Den ar 500 ar gammal och helt och hallet stenlagd. Den snirklar sig fram utmed bergsidorna och over bergstoppar. Utsikten ar fantastisk. Efter vandringen gjorde vi en avstickare till en liten, liten by dar man vaver tyg pa gammaldags satt. Det ar massor av monster och en halv meter tyg tar ca 1 manad att vava. Byn lag pa nagot som liknade en gammal flodbotten med floden strax intill, omgiven av hoga berg pa alla sidor. Det blommade en slags gras overallt som gav ett sagolikt skimmer till hela dalen. Overallt gick asnor, kor och getter och betade. Det var otroligt vackert!
Nu ar vi som sagt var i La Paz igen och det kanns lite oroligt. Forra veckan var det massiva demonstartioner har. Det ar de statsanstallda som demonstrerar for hogre lon. Bland de statsanstallda finns gruvarbetarna som har kommit hit i tusental fran gruvorterna. De har tagit med dynamit for att "satta lite fart" pa demonstrationerna. Polisen har gatt emot demonstarnterna hart med targas och det har tydligen varit ordentligt oroligt. Av detta skal har vi bytt till ett annat hotell denna gang an det vi har bott pa tidigare. Det forra lag namligen strax intill Plaza Murillo och det ar dar manga av demonstartionerna ager rum eftersom presidentens arbetsplats ligger dar. Nu bor vi en bra bit darifran, men medan jag skriver detta hor jag rejala smallar av nagot som mycket troligt sker darborta just nu. Nar vi kom igar var det dock lugnt eftersom man inte demonstrerar pa helgen. Det ar nog ingen fara nar vi ska aka heller eftersom vi aker sa tidigt pa morgonen.
Idag ska vi overlamna datorn till Yanapi som ar det center for tjejer dar Asa jobbade forr. Sen ska vi bara packa ihop och ga och lagga oss tidigt. Imorgon bar det av hem igen.
Vi ses!
Sara
Vi ar tillbaka i La Paz efter utflykten till Sucre. Sucre var vackert och lugnt och ett bra stalle att forsoka tillfriskna pa. Vi fick alla en rejal slang av magsjuka och da var det skont att bo pa ett fint hotell med varm dusch och egen toalett. Hotellet var ett gammalt ombyggt kloster som var otroligt vackert med mangder av gamla tavlor med jungfru Maria och gamla mobler. En av de dagar da alla faktiskt var friska vandrade vi en 6,5 km lang inkaled. Det gick nedfor hela vagen sa det var inget problem for barnen, trots att leden gar pa 3000 m. Det var verkligen en fint tur. Vi gick med en guide som fixade med allt. Vi fick matsack och transport och fakta om leden. Den ar 500 ar gammal och helt och hallet stenlagd. Den snirklar sig fram utmed bergsidorna och over bergstoppar. Utsikten ar fantastisk. Efter vandringen gjorde vi en avstickare till en liten, liten by dar man vaver tyg pa gammaldags satt. Det ar massor av monster och en halv meter tyg tar ca 1 manad att vava. Byn lag pa nagot som liknade en gammal flodbotten med floden strax intill, omgiven av hoga berg pa alla sidor. Det blommade en slags gras overallt som gav ett sagolikt skimmer till hela dalen. Overallt gick asnor, kor och getter och betade. Det var otroligt vackert!
Nu ar vi som sagt var i La Paz igen och det kanns lite oroligt. Forra veckan var det massiva demonstartioner har. Det ar de statsanstallda som demonstrerar for hogre lon. Bland de statsanstallda finns gruvarbetarna som har kommit hit i tusental fran gruvorterna. De har tagit med dynamit for att "satta lite fart" pa demonstrationerna. Polisen har gatt emot demonstarnterna hart med targas och det har tydligen varit ordentligt oroligt. Av detta skal har vi bytt till ett annat hotell denna gang an det vi har bott pa tidigare. Det forra lag namligen strax intill Plaza Murillo och det ar dar manga av demonstartionerna ager rum eftersom presidentens arbetsplats ligger dar. Nu bor vi en bra bit darifran, men medan jag skriver detta hor jag rejala smallar av nagot som mycket troligt sker darborta just nu. Nar vi kom igar var det dock lugnt eftersom man inte demonstrerar pa helgen. Det ar nog ingen fara nar vi ska aka heller eftersom vi aker sa tidigt pa morgonen.
Idag ska vi overlamna datorn till Yanapi som ar det center for tjejer dar Asa jobbade forr. Sen ska vi bara packa ihop och ga och lagga oss tidigt. Imorgon bar det av hem igen.
Vi ses!
Sara
onsdag 6 april 2011
Paleontologisk fest
Som svensk i Bolivia finns det mycket att förundras över. Allt det vackra som finns att se förstås, men också allt märkligt som att man tar bort säkerhetsbältena ur alla bilar och sen kör som galningar. Det finns också upprörande saker som att det inte verkar finnas någon återvinning överhuvudtaget eller att man fortfarande använder lösningsmedel utan skyddsutrustning.
Vi har förflyttat oss till universitetsstaden Sucre, Den vita staden. Den heter så eftersom stadskärnan i stort sett bara består av vita hus. Det är en riktigt kolonialiststad, på många sätt påminner Sucre så mycket om Spanien att man faktisk emellanåt kan tro att man är där. Det är vita hus med små balkoner på, mosaik och små trädgårdar insprängda bland husen. Det är väldigt vackert. Samtidigt är klasskillnaderna om möjligt ännu tydligare här än i La Paz. I La Paz har jag inte sett barn tigga om pengar på samma sätt som här. Det är barn under tio år som ber om pengar till mat. Och gamla tanter och farbröder sitter på trottoaren i sina däcksandaler och trasiga kläder och ber om pengar i sina hattar. Jag tänker mycket på barnkonventionen som säger så mycket men funkar så lite i praktiken i vissa länder. Alla barn har rätt till trygghet, ett hem, skolgång osv. Att se ett barn ligga och sova i en trappuppgång får en att känna sig fullständigt maktlös. Man vill ta upp barnet i famnen och ta med det hem.
Idag har vi varit på dinosaurieparken som är en av turistmagneterna här. Det finns en ca 200 m hög bergvägg av kalksten som stupar lodrätt ned. På den bergväggen kan man se fullt av avtryck från dinosauriespår. Det är otroligt imponerande. Spåren upptäcktes av ett cementbolag som var och grävde i berget. På de 25 år som har gått sen dess har paleontologerna festat loss rejält på denna upptäckt och tagit reda på allt. ALLT! Nu vet man vilka dinosaurier som gick där, hur deras fötter såg ut och vad de åt och så har man gjort kopior i naturlig storlek - och de låter! Barnen sprang iväg av förskräckelse först eftersom det plötsligt verkade som om vi var med i filmen Jurassic Park, men efter en stund var de helnöjda med besöket. Förresten så heter parken Parque Cretacico vilket betyder Kritaparken. Krita, som i tiden Krita. Vi hade ingen kamera med så kolla länken om ni vill se lite bilder från parken.
Vi åkte dinosaurielastbil till parken. Det var en gammal ombyggd lastbil, med stort dinohuvud på. Vi satt på svetsade bänkar på flaket och föraren körde i rasande fart genom stan. Det var lite läskigt men barnen njöt av farten och fläkten. Folk och fä på gatan fick lov att kasta sig åt sidorna som flyende renar.
När man sätter vår lilla hysteriska färd genom staden Sucre i ett perspektiv och jämför med alla saker som skulle behöva styras upp (trafiksäkerhet, kraven i barnkonventionen, avloppsfrågor, klimatfrågor osv), då känns det som att jag hellre åker på en lastbil och är lite rädd, än ser barn sova i trappuppgångar. Det finns olika grader i helvetet.
tisdag 5 april 2011
Ingen idé att spela död
Om du, liksom jag, har läst boken Shantaram så minns du säkert en episod i den boken då huvudrollsinnehavaren i sällskap av ett barn blir attackerade av en stor flock hundar. Hundar som dagtid är kuvade husdjur som håller sig på sin plats, men som nattetid förvandlas till vilda bestar som jagar i flock. Här i Bolivia finns det en mängd hundar och de är en viktig del både av både stadsbilden och kulturen. Och precis som i boken Shantaram lever hundarna dubbelliv här. På dagarna är de människans bästa vän, och på natten är de vilddjur. I princip alla som har ett hus har en hund som vaktar denna. Hunden håller sig alltid omkring detta ställe, men är lös och kan göra sina egna utflykter på gatan. Antagligen går de inte långt bortom sitt kvarter för där är de också del av en flock så kvarteret är flockens revir. Det finns kanske omkring 10 hundar per kvarter. För människan innebär hunden säkerhet, hunden vaktar och ser till att inga obehöriga tar sig in på gården.
Förutom gatuhundarna så finns det en annan kategori hundar som skiljer sig lika mycket från gatuhundarna som en flaska Chablis skiljer sig från en folköl. Det är sällskapshundarna. Sällskapshundarna är små, rasrena och bär nästan alltid kläder, t.ex. en rosa cardigan eller en regncape. Ofta behöver de inte heller gå själva utan bärs av sina hussar och mattar. Det är i och för sig säkrast för chablishundarna, för annars skulle de utgöra en perfekt munsbit för gatuhundarna. Gatuhundarna å andra sidan är nästan alltid schäferstora, finns i alla färger och är så gott som alltid hanhundar. Som turist och utomstående är det oftast helt lugnt att röra sig bland hundarna på gatan. Om du t.ex. möter en hund på trottoaren är det bara att gå förbi, hunden kommer knappast att notera dig. Hundarna går till attack med skall och skenanfall. Går du in på någons mark är det en helt annan sak. Då gäller det att så lugnt som möjligt gå därifrån. Jag tror inte att spela-död metoden funkar på hundarna här. De vill att du ska bort därifrån, inte ligga död på deras gård.
Under vår tid här har vi haft tre incidenter med hundar.
1) I det första fallet blev jag påhoppad av en stor svart hanhund på en marknad. Den bet inte men det studsade upp på ryggen på mig. Folk som var i närheten rusade fram och höll i hunden tills jag hade tagit mig ut. Hans skall hann dock larma flera andra hundar som rusade till platsen i hopp om att få utkräva lite hämnd. Orsak: marknaden hade stängt och hunden tyckte därmed att jag var en inkräktare.
2) Den andra incidenten var värre eftersom det då var Hugo som var offret. Vi bodde på ett hostal i Sorata och Hugo skulle bara gå förbi en av hotellets små rävliknande rashundar och av någon outgrundlig anledning hoppade hunden upp och bet Hugo i knät. Det blev inget sår, bara ett litet rött märke och vi fick dessutom se vaccinationsintyg för rabies på alla deras hundar. Trots det hade jag det värsta dygnet på vår resa. Jag tror att alla kan föreställa sig ångesten man drabbas av om någon av dem man håller mest kär riskerar att få rabies när man är långt, långt ute i bushen. Rena rama Cujofilmen utspelade sig i mitt huvud hela natten. Efteråt fick jag veta att man är otroligt rädd för rabies här i Bolivia, eftersom den förekommer och ofta har ett dödligt förlopp. Därför vaccineras de flesta hundarna, även gathundar för att minska risken för spridning.
3) Den tredje incidenten skedde idag här i Sucre. Johan gick in i gränd som visade sig sluta på en gård. Han hörde hundar skälla och vände för att gå tillbaka. Två hundar rusade ifatt honom och omringade honom med skall och galna ögon (jmf Jack Nicholson i The Shining). De lät honom dock lämna platsen utan att bita honom. Och han behövde aldrig prova om rätt metod var att lägga sig ned och spela död.
lördag 2 april 2011
Fota på resan
Jag skrev ett inlägg innan resan om att ha med kameror på resor och jag är nöjd med de flesta av mina val. Jag uppskattar verkligen att ha med objektiv från 18-300 mm, polaroidfilter, stora minneskort och ett extra batteri. Det jag saknar är ett ljusstarkt objektiv. Jag har nu med ett 18-70 som är så pass oskarp på stora bländare att man minst vill ha bländare 8 för att få hyfsat skarpa bilder. Men alla objektiv har ju sina styrkor och svagheter, det här objektivet hade jag sedan tidigare och man vill ju inte ha med sig en alldeles för dyr utrustning. En annan sak jag saknar är ett stativ, men samtidigt har man inte så lång tid på sig att ta en bild och ett stativ väger rätt mycket.
Några saker som jag trodde skulle vara enklare var att ladda upp bilder på nätet. Man får krympa dem till minimala storlekar och hoppas på det bästa, ofta får man försöka flera gånger innan man lyckas.
Hårdrocksband på bergsvägg
Tisdag
If you wanna hang out you've got to take her out; cocaine
If you wanna get down, down on the ground; cocaine
She don't lie, she don't lie, she don't lie; cocaine
Eric Claptons gamla låt vibrerar i hela minibussen från en gammal kassettbandspelare medan bilen klättrar uppför bergsväggen. Låten innan var Smoke on the Water och innan det ett pärlband av gamla hårdrocksballader. Vi är på väg till en eco-lodge utanför Coroico som heter El Jiri, men det känns mer som om vi är ett hårdrocksband på väg hem från en efterfest. Fast då får man bortse från utsikten och åldern på bandets medlemmar.
- Vet du varför jag spelar sån här hög musik, skriker Oskar vår chaufför för dagen.
- Nä, berätta!
- Därför att det får dem som åker i bussen att tänka på annat än den läskiga vägen. De kanske tänker på ett trevligt minne istället.
Oskar är en man med ett stort vänligt leende och lika stor mustasch. Han har kört till Coroico för att hämta oss med sin minibuss eftersom vi vägrade åka med hans kollega. Kollegan hade visserligen fyrhjulsdrift men det hjälper inte om däcken på bilen är blanka som om det aldrig ens hade funnits ett mönster i dem. Kollegan tyckte att vi var löjliga, men Oskar förstår oss. Nu är vi hans hårdrocksband som han med trygg hand rattar uppför berget. Och hans metod fungerar faktiskt. När låten Cocaine börjar dåna ur högtalaren drömmer jag mig långt bort till en annan minibuss, i en tid långt härifrån. Vi är på väg hem från en simtävling och alla är trötta och kurar ihop sig på gallonsätena. Några sittar fram och spelar musik. En låt gillar jag särskilt mycket, även om jag inte riktigt fattar vad den handlar om. Den heter Cocaine, fast det är inte Eric Clapton utan en grupp som heter Nazareth om jag inte minns fel. Senare får jag låna kassetten och spela av den på min dubbelbandspelare hemma.
Onsdag
Idag har vi vandrat i en skog så full av arter, former och strukturer att det inte går att begripa hur allt har gått till. Vart man än tittar är varje kubikcentimeter full av olika växter som växer uppåt, nedåt och på varandra. Det är olika sorters ormbunkar, orkidéer, parasiter, palmer.. jag gillar särskilt de trädstora ormbunkarna. Högt ovan våra huvuden hörs olika fåglar, det finns tydligen ca 250 arter bara i detta närområde. Det finns massor av fjärilar, en del stora som pocketböcker i skimrande färger. Det ska tydligen finnas flera sorters apor också, bl.a. lejonapor som ibland länsar eco-lodgens kök och vänder upp och ned på allt.
På kvällen när barnen har somnat sitter vi under palmbladstaket i den svarta natten. Utan gatlyktor och annan bebyggelse är det så svart att mörkret känns som ett eget rum. Det är som om någon har stängt dörren mot resten av världen för att visa allt det som finns därutanför staden och larmet. Stjärnorna, cikadorna och oväntade nattljud från djur vi inte känner till. Det är verkligen utomlands. Utomlands geografiskt, utomlands känslomässigt och utomlands i sinnet.
I mörkret rörde sig plötsligt en skugga mot oss med försiktiga steg. En stor svart och vit hund med mycket skygga ögon såg lika överraskad ut över att se oss som vi över att se honom. Vart kom han ifrån? Han fortsatte iallafall sin jakt efter mat efter att ha konstaterat att vi inte tänkte jaga bort honom. och vi fortsatte starx in i sömnen bakom nätfönster och med alla nattens ljud som en trygg filt omkring oss.
Torsdag
Montezumas hämnd slår till i vår familj. Johan och jag är däckade, barnen är ok men har lite diarré.
Fredag
Däckade i feber, magsmärtor, diarré och kräkningar. Vi tar oss trots allt till La Paz. Jag besöker läkare och får vänta på diagnos. Åsa, Iris och Emilia är mirakulöst friska. Kan det vara generna eller att Åsa har spenderat så mycket tid här? Tur iallafall att de är friska!
If you wanna hang out you've got to take her out; cocaine
If you wanna get down, down on the ground; cocaine
She don't lie, she don't lie, she don't lie; cocaine
Eric Claptons gamla låt vibrerar i hela minibussen från en gammal kassettbandspelare medan bilen klättrar uppför bergsväggen. Låten innan var Smoke on the Water och innan det ett pärlband av gamla hårdrocksballader. Vi är på väg till en eco-lodge utanför Coroico som heter El Jiri, men det känns mer som om vi är ett hårdrocksband på väg hem från en efterfest. Fast då får man bortse från utsikten och åldern på bandets medlemmar.
- Vet du varför jag spelar sån här hög musik, skriker Oskar vår chaufför för dagen.
- Nä, berätta!
- Därför att det får dem som åker i bussen att tänka på annat än den läskiga vägen. De kanske tänker på ett trevligt minne istället.
Oskar är en man med ett stort vänligt leende och lika stor mustasch. Han har kört till Coroico för att hämta oss med sin minibuss eftersom vi vägrade åka med hans kollega. Kollegan hade visserligen fyrhjulsdrift men det hjälper inte om däcken på bilen är blanka som om det aldrig ens hade funnits ett mönster i dem. Kollegan tyckte att vi var löjliga, men Oskar förstår oss. Nu är vi hans hårdrocksband som han med trygg hand rattar uppför berget. Och hans metod fungerar faktiskt. När låten Cocaine börjar dåna ur högtalaren drömmer jag mig långt bort till en annan minibuss, i en tid långt härifrån. Vi är på väg hem från en simtävling och alla är trötta och kurar ihop sig på gallonsätena. Några sittar fram och spelar musik. En låt gillar jag särskilt mycket, även om jag inte riktigt fattar vad den handlar om. Den heter Cocaine, fast det är inte Eric Clapton utan en grupp som heter Nazareth om jag inte minns fel. Senare får jag låna kassetten och spela av den på min dubbelbandspelare hemma.
Onsdag
Idag har vi vandrat i en skog så full av arter, former och strukturer att det inte går att begripa hur allt har gått till. Vart man än tittar är varje kubikcentimeter full av olika växter som växer uppåt, nedåt och på varandra. Det är olika sorters ormbunkar, orkidéer, parasiter, palmer.. jag gillar särskilt de trädstora ormbunkarna. Högt ovan våra huvuden hörs olika fåglar, det finns tydligen ca 250 arter bara i detta närområde. Det finns massor av fjärilar, en del stora som pocketböcker i skimrande färger. Det ska tydligen finnas flera sorters apor också, bl.a. lejonapor som ibland länsar eco-lodgens kök och vänder upp och ned på allt.
På kvällen när barnen har somnat sitter vi under palmbladstaket i den svarta natten. Utan gatlyktor och annan bebyggelse är det så svart att mörkret känns som ett eget rum. Det är som om någon har stängt dörren mot resten av världen för att visa allt det som finns därutanför staden och larmet. Stjärnorna, cikadorna och oväntade nattljud från djur vi inte känner till. Det är verkligen utomlands. Utomlands geografiskt, utomlands känslomässigt och utomlands i sinnet.
I mörkret rörde sig plötsligt en skugga mot oss med försiktiga steg. En stor svart och vit hund med mycket skygga ögon såg lika överraskad ut över att se oss som vi över att se honom. Vart kom han ifrån? Han fortsatte iallafall sin jakt efter mat efter att ha konstaterat att vi inte tänkte jaga bort honom. och vi fortsatte starx in i sömnen bakom nätfönster och med alla nattens ljud som en trygg filt omkring oss.
Torsdag
Montezumas hämnd slår till i vår familj. Johan och jag är däckade, barnen är ok men har lite diarré.
Fredag
Däckade i feber, magsmärtor, diarré och kräkningar. Vi tar oss trots allt till La Paz. Jag besöker läkare och får vänta på diagnos. Åsa, Iris och Emilia är mirakulöst friska. Kan det vara generna eller att Åsa har spenderat så mycket tid här? Tur iallafall att de är friska!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)